9 dagar efter operationen
Promenaden igår gick bra men blev väldigt mycket kortare än jag tänkt mig, vilket betydde att mitt sällskap fortsatte utan mig, och jag fick gå tillbaka de två halva kvarteren själv. Och väl hemma fick jag be en förbipasserande hjälpa mig att öppna porten. Den är tung och det kommer att ta ett tag innan jag klarar att få upp den själv. Det är en nyttig övning detta, att få insyn i hur rörelsehindrade har det till vardags.
Idag kunde jag gå lite längre. Men när jag blir trött känns det igen som om benet sitter fast direkt i ryggraden.
Men tårna blir sakta bättre. Fast det smäller i dem när jag t ex tar på mig strumpor. Och jag tappar känseln i dem ibland, fast om jag då viftar duktigt så kommer den tillbaka.
Och dagens framgång är att jag har gått med endast en krycka i 2 m ungefär! Lagom för att kunna få med mig en tekopp från bänken till bordet i köket. Framsteg - det gillar vi!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jo det där med ödmjukhet inför rörelsehindrades vardag har slagit mig också. Idag har jag min första dag utan värktabletter på sisådär två år...
SvaraRadera