Now it's time to leave the capsule if you dare

11 dagar efter operationen

Igår hade jag en god vän på besök, och vi gick en riktig långpromenad. Ca 400 meter blev det, räknade vi ut när vi kom hem! Och gårdagen höll på att bli den första sedan operationen utan tupplur, men vid 18-tiden då han gått slocknade jag så klart.

Idag har jag också sovit middag, ganska länge. Jag förstår inte att jag kan vara så trött.

På förmiddagen idag bokade jag i alla fall tid hos sjukgymnast. Jag ringde först mitt hittills så utmärkta försäkringsbolag, men sedan 1/12 hade de flyttat sin kundtjänst till Danmark, och se där försvann de utmärkta och serviceinriktade sjuksköterskorna som hjälpt mig så klanderfritt förr.

Nu fick jag tala med någon som ville ha mitt "polisnummer". Jag frågade om det inte gick bra med personnummer men hon stod på sig. "Polisnumret" ville hon ha. Hon fick mitt personnummer och blev nöjd med det, och så sa hon att hon skulle boka mig hos en sjukgymnast och sedan önskade hon mig God Jul "om vi inte skulle höras innan dess". Lite mystiskt. Om jag inte hinner komma till sjukgymnasten innan jul så vill jag ändå gärna veta tiden när jag ska dit innan jul. Så en stund senare ringde jag upp igen, och fick tala med en annan person som tog mitt personnummer och meddelade att om det var okej för mig kunde jag boka sjukgymnast själv. Och det gjorde jag gärna, för jag hade fått tips om en som håller till i nästa kvarter från där jag bor. Och där har jag nu tid 4/1!

Jag frågade sjukgymnasten om det inte blev ett för långt uppehåll med att inte börja med sjukgymnastik förrän en månad efter operationen. Men hon tyckte inte det utan menade att de små enkla övningar jag fick på sjukhuset räcker alldeles utmärkt. Man ska inte träna mer än så första månaden. Och jag har svårt att se mig själv göra så mycket mer heller ännu. Jag viftar på mina fötter, sträcker ut benet bakåt och stretchar, för ut det åt sidan, drar upp knät och lite så. Det går allt bättre.

Idag har jag dragit ner på smärtlindringen. Jag har varit rädd för det. Den här perioden har det visat sig att jag lider av ren och skär smärtskräck. Men det har gått bra. Visst känns det mer idag, då jag minskat dosen, men det är mer molvärk som jag kan stå ut med. Inget som hindrar mig i mina rörelser, inget vasst, och då är det väl okej.

De smärtstillande medicinerna jag har har fungerat bra. Jag har inte det där hat-kärleksförhållandet till dem som jag hade till Arcoxia, utan de här medicinerna funkar bara okej, utan några märkbara biverkningar. Jag äter Alvedon och OxyContin som grund och OxyNorm vid smärtgenombrott. Den tog jag bara en av i natt. Smärtan bryter inte längre igenom!

Sedan tar jag Xarelto varje kväll. De är en tablett som ersätter den blodproppsförhindrande sprutan som jag fick på sjukhuset och som jag först fick lära mig ta själv där för att kunna fortsätta med hemma. Men innan jag åkte hem fick jag alltså detta recept i stället, och ingen är gladare än jag för det. Att sticka sig själv gick bra, men är inget jag trivdes något vidare med faktiskt!

Jag har också ringt vårdcentralen för att boka en tid för att ta bort stygnen, eller nitarna, som jag har i såret. En distriktsköterska skulle ringa upp, och någon ringde mitt på dagen, men inte tillräckligt många signaler för att jag skulle hinna svara. Så jag får väl ringa upp igen i morgon.